Is the grass greener on the wrong side of the railroad tracks?

Okej, det ringde på Iras telefon nyss. Vi satt och latade oss och tänkte gå ut och leka i solen, när plötsligt bara blu-bli-bloop! Blu-bli-bloop!

IRA

Hello?

DEEP MALE VOICE
Ira? Jug. Wassup?

Ira satt helt stilla, dödstyst. (OBS, följande repliker bygger förstås på Iras återberättande, och får betraktas som andrahandsuppgifter.)

JUGGANOT
Yo. Ira. How's it goin?

IRA (smått chockad - ni får tänka på att vi inte hört från Jug på länge länge...)
Ööööhhh... fine?

JUGGANOT
Hey, listen, I have a new track, blazin' baby, blazin'. It's about when Harlem was Harlem, back in the days, when we settled stuff on the street. I need a new video.

IRA
Well...

JUGGANOT
You and the Swede on? I would ask Oh [Oh var Jug's sidekick när vi spelade in förra videon - ed] but he was out playin' with his new videocamera last week and he pointed it at the wrong guys and they shot him in the back. [ja, det är sant. Helt stört.] So he obviously can't do no video now.

IRA
A-ha...

JUGGANOT
So I want you and the Swede to do it. I'm gonna e-mail you the track tonight. You can't reach me on the phone, I'm changing numbers every week [det gjorde han förra gången också - varje vecka hade han ett nytt nummer!] but I'll call you later on. Tell the Swede we're gonna hook him up good this time, hö hö hö. Later. [klick.]

Jahapp, så är det. En ny Juggavideo. Känns ganska kul faktiskt! Låt oss hoppas att den här låten är lite mindre... asdålig än den förra.

Nu kallar solen. Mer om detta lär följa. L8r h0miez!

Passio

Ibland - nej, ofta - saknar jag Stockholm, eller Prag, eller... öhhh, det var väl bara dem. Men ibland händer sådant här som påminner en om att New York fortfarande är världens huvudstad, och att man ibland får ta del av upplevelser här som är väldigt få människor förunnade. I fredags hade jag just en sån upplevelse.

Som del av Tribeca-filmfestivalen som pågår just nu har festivalledningen fixat en "once-in-a-lifetime event", som Village Voice uttryckte det: man lyckades organisera en visning av Paolo Cherchi Usais (första) film Passio. "Lyckades organisera?", tänkte du (okej, jag vet att du inte tänkte det, men häng på ändå nu). Ja, detta är nämligen inte en vanlig film; Passio är 74 minuter av bilder på celluloid, projicerade till Arvo Pärts Passio Domini Nostri Jesu Christi secundum Johannem, eller enklare uttryckt: Pärts Johannespassion. Och detta är inte musik som ligger på ljudspåret - nej, Usai låter filmen visas endast om musiken framförs i stunden!

Han satte ihop dessa bilder - obehagliga, hemska och starka bilder - i över sex år. Sedan gjordes ett negativ; den mest värdefulla komponenten av en film. Från negativet gör man visningskopior (som alltså är positiv-kopior och inte kan användas på samma sätt som negativet), man scannar det för att göra DVD-utgåvor, det ligger helt enkelt till grunden för allt. Alla former av film du ser härstammar från negativet på ett eller annat sätt. Usai tog sitt negativ, tryckte 7 visningskopior - och brände det sedan.

Varför göra något sådant? Därom kan man förstås spekulera; Usai har varit ganska fåordig om det hela, men vad som är klarlagt är att han värjer sig mot den visuella avtrubbning som vi moderna människor genomlider. Josefine är ju inne på nåt liknande, men gällande musik, i sin senaste bloggpost. När min mamma var här nyligen talade vi lustigt nog om just detta; vi besökte The Cloisters, Metropolitanmuseets specialavdelning för medeltidskonst, som ligger i ett medeltida kloster på Manhattans nordvästra spets som flyttats hit från Frankrike (!), sten för sten, av en av Rockefellarna - jag minns inte vilken - för ungefär 80 år sen. Hur som helst, vi gick inne i klosterrummen och tittade på de makalösa träsnidningarna, enhörningsdraperierna, ikonerna - och vi talade om vilken oerhörd kraft dessa bilder måste ha haft på människor för sisådär 7-800 år sedan; i en tid då människor inte matades med ett ständigt flöde av bilder. Att gå in i ett kyrkrum och se dessa verk måste ha varit en upplevelse som är svår för mig att föreställa mig idag - jag har lärt mig att betrakta, att se, att dekonstruera det jag ser, och att sedan snabbt glömma bort det, utan att ens reflektera över det. Min hornhinna har helt enkelt blivit lite trubbig, kan man säga.

Detta gäller ju inte bara mig. Vi är ett folk som inte längre ser, utan samlar på bilder. När man går på museer ser man nu för tiden många som inte står och begrundar ett verk, utan tar bilder av det med den medhavda digitalkameran! Vi har kanske tappat lite av vår förmåga att verkligen se bilden enbart som bild.

Jag tror det är detta som ledde Usai att göra sin film. Inte bara till innehåll utan även till framförandesform syftar den till att få oss att verkligen se, att inte ta bilden för givet. Visuellt är det en serie bilder, de flesta från 20- och 30-talet, som fungerar på två plan: de behandlar seendet i sig, och de är en parallellhistoria över Jesus sista dagar. I det hänseende som de behandlar seende är de mycket starka - det är flimrande bilder, återkommande, vissa enbart sekundlånga, med passager av svart emellan. Bilder som, enligt Usai, ska belysa vårt "kollektivt förträngda minne". Bilder som jag, om jag stötte på dem i ett annat sammanhang, kanske skulle se på, sedan röra mig vidare, och glömma. Det tilläts jag inte här: de återkom, de sammansattes med musiken på ett sådant sätt att jag tvingades se dem, verkligen se dem. Inte begrunda, inte analysera, bara se. Det handlar inte om nåt så enkelt som att bara upprepa dem, förstås - några av de starkaste bilderna fladdrade förbi mycket snabbt för att aldrig återkomma. Men sättet de placerades, i just de ögonblick i musiken (självklart mycket exakt uträknat) de visades, gjorde ett ibland oförklarligt starkt uttryck.

Detta handlade också om var de visades. Jag sade ju att Usai hade bränt negativet. Han gjorde detta för att omöjliggöra biografdistribution eller DVD-kopior av filmen. Han vill inte att man ska kunna se den hur som helst - något helt i linje med tanken om den utslitna bilden. Eftersom filmen bygger på Pärts Johannespassion, valde man istället den plats som föll sig naturligt, eftersom Usai kräver att en orkester och kör ska finnas på plats: New York Cathedral of St. John the Divine - Johanneskatedralen. Vilket också är världens största katedral (jo, faktiskt)! Och som ligger på 110e gatan och Amsterdam Avenue - alltså ungefär 5 minuters promenad från mig.



I denna oerhörda byggnad hängde man upp en gigantisk filmduk, och satte ungefär 1000 trästolar på golvet. Effekten av att se dessa bilder, med denna musik (Pärt är ju så oerhört bra, och framförandet var helt suveränt), på denna plats, var som en knytnäve i magen, men på ett bra sätt förstås. Tor jag. För första gången på länge, mycket länge, kände jag att jag bara tog in bilder, rätt in - trots det paradoxala i att de alla var konstruerade för att dra uppmärksamhet just till seendet som företeelse. Det var en oerhörd upplevelse, liknande ingenting annat.

Filmen och konserten gjordes för övrigt möjlig inte enbart av festivalledningens godhet. Detta är ett sånt mastodontprojekt att inte ens Bobby DeNiros festival kan styra upp allt själva.
Det hela möjliggjordes av en äldre man - en mycket, mycket rik man (som valt att förbliva anonym) - som såg filmen i ett tidigt arbetsstadium, när Usai fortfarande klippte och arbetade med en CD-inspelning av musiken. Mannen blev så tagen av vad han såg att han beslöt sig för att finansiera dess framförande som en gåva till sina två söner, som bor i New York. En fin present minsann - som även kom mig tillgodo!

Jag tänker igen på Josefines bloggpost, och på en annan sak som hände när min mamma var här. Hon hade funderat på att äntligen köpa en mp3-spelare, och vi skulle till jätteaffären B&H för att leta efter en lämplig modell. Men i sista sekunden ändrade hon sig, hon ville inte ha nån spelare längre. Dels, sade hon, värdesatte hon det som man ibland av dumhet avfärdar som "tystnad", men som förstås inte är tystnad alls; och dels ville hon inte komma på sig själv med att slentrianlyssna på musik hon tycker om. Jag förstår precis vad hon menar, men jag har inte karaktär nog att trycka på STOP. Men min mamma vill inte banalisera sitt lyssnande, och Paolo Cherchi Usai vill inte banalisera sitt seende. Lite avundsjuk är jag.

Absolute Reggae 2007

Förlåt! Jag vet att det varit mycket länge sen jag postat, och som Maja påpekade nyss så börjar nog min trogna skara (på tre-fyra pers) att leta nya bloggar snart. Sen vi sist hördes har min kära mor anlänt och åkt tillbaka hem, det har varit "stormkaos" (vilket egentligen bara betydde att det regnade oerhört mycket, men tidningarna fläkte ju på med The Day After Tomorrow-varningar), jag har lekt mer med snäckskalshemsidor - men bäst av allt, jag har fått lite mer jobb för MTV Tempo! Tempo är MTVs karibiska kanal, ungefär som vi har MTV Scandinavia, och de visar alltså bara massa reggae/dancehall/öhhh... vad det nu kan heta. Hur som helst så jobbar jag som klippare åt dem, vilket betyder att jag tjänar snorbra med pengar på att sitta och klippa livekonserter från Jamaica. Enkelt och kul! Eller... kul och kul... ganska kul, men efter att ha hört nån skrika "Raastafaaaraaaaai" trehundra gånger i rad är det lätt att börja längta efter lite hederlig dansbandsmusik. Men skam på den som klagar, det är soft så det räcker - jag siter i en läderfåtölj och bara "Hmm... här tycker jag att vi ska se han som röker spliffen... och här kan vi ju klippa till trummisen som har somnat... här tar vi lite publikbilder" - snipp snapp! Johan skulle kräkas av avundsjuka om han såg vad jag får betalt för...


Annars kan också meddelas att sommaren har kommit! Igår var det 27 grader, och svetten rinnner lika ymnigt som regnet för bara en vecka sedan. Körsbärsträden slog ut i förrgår och det är sakura paradise här. Nu ska jag ut och leka.

stor stad/liten värld

Igår gick jag till en bar på lower east side med en gammal Killerkompis; vi gick till ett litet ställe, knappast anmärningsvärt men ändå soft. När jag skulle byta en sedel mot en öl med den merkantilistiskt lagda bartendern, klev det fram en annan snubbe bredvid mig och beställde precis samma sak. Jag tyckte han lät smått svensk, och frågade därför om så var fallet. Det var han, och inte nog med det, det visade sig att han var homie med Andrea! Andrea, Emil hälsar.

Ungefär trettio minuter senare skulle vi gå till en lägenhetsfest. På väg ut ur baren ser jag plötsligt ett ansikte jag inte sett på fyra år och en världsdel - Zoe, en tjej jag kände i Prag. "What the fuck..???" muttrade vi båda förvånat medan vi försökte lista ut om det verkligen var vi eller ej - vilket det ju var. Zoe är verkligen assoft, det är grymt grymt kul att hon är i New York! Vi ska leta upp den bästa tjeckiska ölen och åka skateboard längs memory lane snart.

Sedan gick vi till sagda lägenhetsfest, där jag snackade med en portugisisk tjej. Det visade sig efter ett tag att hon var barndomsbästis med min kompis Ana Luísa (som alltså inte bor här utan i London), något som vid det laget knappast förvånade mig alls - det var en sån kväll helt enkelt. Jag blev till och med lite besviken när det slutade där och inga kusiner till Morgan eller Gustavs gamla lågstadiefröken dök upp ur en buske.

Oh well... om några timmar kommer mamsen! För övrigt har jag två snabba biotips: Red Road, som är helt outstanding, och Grindhouse som nog är askul om man är småberusad. Eller alltså, den var redan kul i nyktert tillstånd, men det är helt klart en film som går bra ihop med ett par stratosfaros... Zombies, mördarbilar, kulspruteben och Kurt Russell. Word.

Nu måste jag snart röra mig ut till Newarkflygplatsen. L8r h0miez!

...OOOOOO--oh. Nevermind.

(från Gothamist idag)

The Department of Buildings says that 86 Bedford Street, aka the building that houses the pub and former speakeasy during the Prohibition era, is secure as contractors have "contractors shored up the building". A construction crew was doing interior work at Chumley's - without a permit - and a chimney collapsed, imperiling the wall and causing residents in the building and nearby to be evacuated.

The broker representing the building owners tells the NY Times Chumley's will reopen in 30-60 days. And everyone has been reminiscing about the pub's history, but we found this WNYC piece telling:

REPORTER: The onetime speakeasy dating back to 1922 was a favorite among writers such as John Steinbeck and F. Scott Fitzgerald. Thomas Hoover lives across the street from Chumley's and is a writer himself.

HOOVER: I moved to the Village 30 years ago because of all of the literary tradition. Only I didn't realize that was another generation ago. There's nothing now but T-shirt shops where there used to be these cafes of people writing great American novels. So I got here a little bit late.

Just i detta nu: NOOOOOOOO...

Från våra vänner på Gothamist, alldeles nyss:

April 6, 2007

Is Chumley's Being 86'd By Unstable Wall?

Chumley's, the famous former speakeasy in Greenwich Village, is in danger of collapsing. One of the building's walls at 86 Bedford Street became unstable and the FDNY was dispatched to the scene. The wall was considered to be "compromised" and apparently people were evacuated from surrounding buildings.

In Curbed's breaking coverage, tipster suspects the building may be torn down completely. There was also this comment:

I was at the CB 2 meeting about a month ago where architects representing the owners of 86 Bedford basically begged the the board to let them replace the facade immediately, claiming it was in danger of imminent collapse. The owner of Chumley's and a rent-controlled residential tenant voiced protests, claiming it was all a ruse to kick them out of their sweet leases. Looks like they were wrong.

The Department of Buildings and Con Ed are on the scene.

Update:

Someone from the scene sends us the above photo and tells us, "Chumleys has begun to fall down again. The are going to tear the building down now."

Photograph of 86 Bedford Street by wallyg on Flickr

"kanske en regnbåge också..."

Webdesigneröversiktsprojektledarjobbet går framåt. Jag och chefen Eleonor (ni minns, den charmanta damen i åttioårsåldern) hade bestämt oss för ett visuellt koncept för deras nya sida - vi skulle använda oss av gamla etsningar. Fina etsningar från artonhundratalet föreställandes människor i olika situationer, typ på "membership benefits"-delen av sidan skulle det vara en fin gammal etsning av en ung dam som höll i en glass - det var lite tongue-in-cheek och samtidigt hade det en röd tråd. Bra så.

Så vi gick till New York Public Librarys bildavdelning - en hel våning fylld med så många bilder av allt man kan föreställa sig att man blir alldeles matt (de hade fyra tjocka mappar bara för "aardvark"). Jag satte mig vid ett bord, Eleonor vid ett annat, och sedan började vi leta bilder. Avdelningen "prints" bestod av ungefär 50 tjocka mappar med kanske 100 bilder var... håhåjaja. Bara att sätta igång. Efter lite mer än tre timmar hade jag en liten hög med riktigt fina bilder utplockadem och jag drog mig bortåt Eleonors bord för att visa henne och fråga vad hon tyckte. När jag närmade mig bordet märkte jag dock att hon satt försjunken över en helt annan sorts bilder än gamla etsningar. Framför henne låg utspritt massvis med färggranna bilder på... snäckor. Jag slog mig ned.

INT. PUBLIC LIBRARY - DAY
GABRIEL (28) går fram till ELEONOR (85), som sitter vid ett arbetsbord. Gabriel har en hög med svartvita gamla etsningar med sig, Eleonor sitter vid en hög med bilder på färgsprakande snäckor.

GABRIEL
Så, här är mina etsningööööhh...

ELEONOR
Snäckor! Snäckor, Gabriel!

GABRIEL
Va...?

ELEONOR
Snäckor! Titta på dem. Jag vill ha snäckor. Ja, ja det vill jag. De är... de är ett mysterium, de är som en kvinna. Som en kvinna, Gabriel, men också som en annan värld, något bortom det vi kan ta på, bortom sådant som vi kan se på, röra vid, höra och förstå. Jag är så trött på empiricism!

GABRIEL (förvirrad)
...heh...?

ELEONOR (forts.)
Empiricism, Gabriel, empiricism! Vi tror att vi kan mäta allting idag, men det kan vi inte! Det går inte! Den här snäckan (Eleonor viftar med en färggrann helsida av nån rödblå australiensisk snäcka), den visar det. Den lyfter från sidan, Gabriel. Den lyfter från sidan.

GABRIEL (nervöst)
...Jaha... men, men menar du alltså att... öh... vaddå, vill du ha snäckor på hela sidan, eller bara en snäcka, eller--

ELEONOR (avbryter)
Jag vet inte! Jag vet inte. Inte än. Men jag vill ha snäckor. De symboliserar allt som är viktigt med vår organisation. Och inte bara snäckor!

GABRIEL
...Nähä..?

ELEONOR
Nebulosor! I rymden! Och virvlar i vatten - det är precis samma sak!

Gabriel gör ett tappert försök att hänga med.

GABRIEL
Jahaa, du menar spiralformen? Ja, OK, snäckor, och nebulosor, och virvlar och tornados och--

ELEONOR (avbryter)
Nej! Inte tornados! Inte tornados. De är dåliga. Snäckor och nebulosor. Och kanske... kanske snöflingor.

GABRIEL
Ja-ha...

ELEONOR
Ta de här bilderna. Arkivera dem, scanna dem, skicka till mig. Vi kommer behöva fler.

Ja, så det var bara att stoppa tillbaka alla etsningar och traska hem med en tjock mapp hemlånade snäckbilder som ska scannas och arkiveras. Snart: enhörningar och delfiner!

Ladies Love Cool Gabriel (Klister: 1 - Gabriel: 1)

"The ladies in the corner would like to buy you this beer, sir", sade servitrisen.

"Höh?", sade jag.

"Mreh?", sade Sandra, som satt bredvid mig.

"Those ladies...", sade servitrisen och pekade på tre söta tjejer som satt vid barnens hörn, "the beer is on them".

Jag smuttade tacksamt på min fina gratis-öl medan jag försökte lista ut vilket bisarrt sorts parallellt universum jag hamnat i, där allting uppenbarligen var upp-och-ned och bak-och-fram. Skulle jag snart träffa Evil Gabriel med mustasch, skaka hand med honom och därmed låta materia och antimateria mötas och universum förstöras? Knappast. Skulle tjejerna visa sig vara anställda av bryggeriet i fråga, och ha som jobb att gå på olika barer och bjuda folk på öl? Jajemen! Och det var inte dumt det heller. Grymt jobb, för övrigt - de får glida runt på schyssta ställen och bli bästisar med folk, bara "du ser minsann lite törstig ut, ska du inte ha en frostig Kirin Ichiban kanske?" - vilket det för övrigt hann bli tre stycken innan mina nya bästisar drog sig vidare för att förgylla någon annan kroggästs liv. Men ändå: LL Cool G...

Sandra, ja! Hon har nyss anlänt i vår fina stad, där hon strax ska positionera sig i Williamsburg och leka hipster med alla andra rika barn i två månader. Det är så roligt att hon är här, vi ska traska i parken och sjunga visor och blåsa såpbubblor och ha oss i den nya fina vårvärmen.

Innan de tre änglarna uppenbarade sig i baren hände för övrigt något annat lika fantastiskt. Under de dagar som gick sedan jag gjorde en Elmyr och påstod mig vara webdesigner satt jag hemma och svettades framför all kod, som rusade fram förbi mitt huvud likt en irriterande Matrix-trailer. Samtidigt gjorde jag en lista över allt som behövde fixas/ändras på sidan - och den listan blev bara längre och längre. Till slut fattade jag ett beslut. Jag ringde mina nya chefer och stämde möte. Denna gång beslöt jag mig för att inte ens se åt Oscarns håll, för att undvika sinnesberusning och hålla huvudet kallt. Vi slog oss ned vid deras arbetsbord.

"Well", sade jag, "jag har nu gjort en lista över alla förändringar jag vill genomföra på sidan. Det är en mycket lång lista."

"Ja, vi trodde nog det", sade 'Eleonor'.

"Det bör vara en mycket lång lista. Det bör det verkligen.", sade hennes dotter.

Jag tog ett djupt andetag. "Ja... och nu är det så att jag, efter mogen eftertanke, nått slutsatsen att det vore bättre att... att bygga hela er hemsida från scratch. Att börja helt från början."

De stirrade båda på mig.

"Ja, alltså...", fortsatt jag, "jag ser så många brister att jag tror det kommer ta längre tid att städa upp i den nuvarande sidan snarare än att göra en helt ny - som då kan bli mycket bättre än vad en 'uppdaterad' version av den nuvarande sidan skulle kunna bli. Och jag tror inte att jag är rätt person för jobbet."

"Nähä?", svarade de. "Men du är ju webdesigner. Varför ska inte du göra det?"

"Mjö... jo, visst är jag en ganska duktig webdesigner", ljög jag, "men att bygga en sida från start kräver någon som har detta som yrke, som vet helt och hållet vad han eller hon pysslar med. Jag vore rätt man för små uppdateringar, men inte för ett sånt här jobb."

"Hm", sade de, "det var tråkigt att höra."

"MEN", fortsatte jag, "jag har ett förslag. Jag må inte vara rätt person att koda en ny sida, men jag är absolut rätt person att överse hela projektet. Jag kan vara producenten, så att säga, och anställa en webdesigner som kodar sidan. Men jag har ansvar för hur den ska se ut, vad som ska finnas där, etc. Jag tror jag har en bra aning om vad som vore bäst för er organisation, och jag tror det vore ett misstag att ge det här till nån tekniknörd som saknar den övergripande blick som krävs. Jag kan ha den blicken!"

"Gabriel", sade chefen, "this is music to our ears. That is absolutely how we will do it."

Ka-CHING! Jag är ett sånt PROFFS! Fatta att jag blev anställd för att göra ett jobb som jag är helt okvalificerad för - bara för att en vecka senare lyckas bli befordrad till ett jobb som jag faktiskt är kvalificerad att göra! Det är ju helt unheard of (om man inte jobbar inom politiken alltså)! Och det bästa är ju att jag verkligen menade vad jag sade: de borde helt klart göra en ny sida, för deras gamla är rutten ända in i själen! Och jag kommer kunna göra ett asbra jobb som projektledare - bara stå bakom en webdesigner och liksom "hm, ja, kan du kanske ändra den där färgen från lila till mörkblått... mm, fint... och så byter vi typnsitt där... bra, fint"! He he he! Eller detta är ju inte helt sant - jag ska utveckla en helt ny design och många nya koncept för den, och har redan börjat jobba en hel del på det. Men det kräver ju bara fantasi och begåvning - två saker jag har! Ahhh, riktiga förvärvade kunskaper är ju överflödiga, det har jag alltid hävdat...

Så, det ordnade sig ju ganska bra ändå! Jag är nöjd och de är - hittills - nöjda. Fint så. En gammal dam och tre barpinglor på samma dag. LL Cool G...

Klister: 1 - Gabriel: 0

Oscarsstatyetten var tyngre än vad jag förväntat mig, och mer matt. Jag smekte dess skalliga och gyllene huvud och gav ifrån mig ett spinnande ljud. Den kalla metallen kylde snabbt mina fumlande händer - åh, som jag väntat på detta ögonblick. Dessvärre befann jag mig inte i The Kodak Theater i LA, utan snarare i en oerhört flådig våning på upper east side, och Oscarn var från 1956. Den tillhörde lägenhetsinnehavarens make, och medan hon befann sig i köket kokandes te (eller thé, för våra lite mer flärdfulla gäster) passade jag på att dra fingrarna över den nakna guldkroppen. Jag kunde också glädja mig med att jag, när jag väl kammar hem min första Oscar, inte kommer slösa de där första fyra-fem sekunderna på att stå och väga den i handen. Ni vet, när någon vinner sin första Oscar går han eller hon alltid upp på scen, kramar om prisutdelaren, tar emot guldgossen ur dennes hand och står sedan alltid och liksom gungar den lite i handen, begrundandes den icke föraktliga tyngd som detta objekt äger. Det kommer jag slippa göra - istället kan jag bara självsäkert grabba tag i den och börja leverera mitt tal omedelbart, som vilket Oscarsproffs som helst. Försprång Gabriel...

Anyway, jag befann mig där av ett skäl. Låt mig först ge lite för berättelsen nödvändig bakgrund:
De senaste dagarna hade jag sakta ålat mig framåt i en intervjuprocess för att arbeta som assistent och associate producer åt regissören Brett Morgen, mannen bakom filmer som The Kid Stays in the Picture (som Andrea lustigt nog skrev om förra veckan) och Against the Ropes. Brett Morgen är en suverän regissör, och jag ville verkligen ha detta jobb. Med rekommendationer från Killer tog jag mig framåt i det hänsynslösa serengetiliv som är arbetssökande, och skulle till slut ha min slutliga intervju med Brett själv. Det hela gick fint, det kändes som att vi hade fått tycke för varandra, men för att göra en plågsam historia kort slutade det hela mycket snöpligt när det visade sig att han ska flytta hela sitt kontor ut till en ö i skogen. Det dagliga pendlandet skulle ta mig över fem timmar, och hans generösa förslag om att förse mig med bil sket sig eftersom jag aldrig ens kört Sega Rally. Surt sa filmräven! Så efter denna inledning på dagen kände jag en viss... aggression mot min omvärld, parat med en desperat längtan efter dukater.

Lyckligtvis hade dock en mycket god vän (jag anonymiserar fritt i denna post av omtanke för min arbetssituation) ringt mig några dagar innan och rekommenderat mig att ringa ordföranden/presidenten/högsta hönset för en viss författarorganisation här i New York. Min vän sade att de kunde ha användning för mina talanger, men undvek att precisera just vilka talanger det var frågan om. Nåväl, eftersom jag inte har särskilt många ändå tänkte jag att det nog skulle visa sig. Jag hade ringt denna höga höna -som också valt att på telefon undvika att gå in på vilken av mina talanger det var de hoppades kunna utnyttja - och bokat en liten intervju alldeles efter detta så misslyckade Brett-möte, och full av missmod och ekonomisk panik begav jag mig alltså in i ovan nämna upper east side-lägenhet, utan att ha någon aning om vad som väntade.

Vad som väntade var ett möte med ett par synnerligen charmiga damer - intelligenta och spirituella. Vi satte oss ned för att diskutera just hur jag kunde vara dem till hjälp. Efter lite tedrickning och chit-chat kom så äntligen chefen - vi kan kalla henne Eleonor, en mycket vacker dam i sjuttioårsåldern - fram till vad de vill ha ut av mig.

"Vår hemsida är i dåligt skick. Vi behöver omstrukturera den, ändra lay-outen, lägga till information. Kort sagt: vi behöver en webdesigner. Är du en webdesigner, Gabriel? Name your price."

Vad det som sedan skedde beror på vet jag inte riktigt säkert; jag tror det kan ha varit en kombination av ovan nämnda ekonomiska desperation, purkenhet över det missade jobbet, och själslig berusning efter att ha smekt en Oscar. Oavsett skäl hörde jag i alla fall min mun svara "Ja, jag är en webdesigner."

"Vad säger du, mun?!!", tänkte min hjärna. "Tyst, hjärna, och skicka en signal åt mig att le!", tänkte munnen snabbt tillbaka. Vilket hjärnan lydigt gjorde, och munnen log lätt nervöst medan hjärnan försökte processa den efterföljande diskussionen om just vilka tekniska förändringar som behövde göras. Sedan gav den kroppen order om att stå upp, räcka ut handen och på det mest självsäkra vis skaka den. Och sedan åkte jag hem - som anställd webdesigner. Problemet är förstås att jag vet lika lite om webdesign som jag vet om bilkörning. Väl hemma satte jag mig framför datorn och tittade förbryllat på den myriad av PHP-kod som utgjorde sidan. Då och då slog jag lätt nervöst på mellanslagsknappen, eller rörde lite vid musen för att bryta skärmsläckaren.

Men hellre än att ge upp, lägga mig ned på rygg och spela död valde jag till slut motsatt teknik - jag laddade hem såväl Dreamweaver 8.0 som Dreamweaver for Dummies, och har nu framgångsrikt genomfört den första av de önskade hemsidesförändringarna. Woo-ha! Kanske är det här med att vara webdesigner ungefär som vad Cannonball Adderley säger om att vara hipp: "It's not a fact of life, it's a state of mind". Kanske måste jag bara bestämma mig för att vara webdesigner för att vara det!

...

Dessvärre kom jag just nu när jag skrev detta på att Cannonball dock sade motsatsen: "It's not a state of mind, it's a fact of life". Dammit! Det som passade så bra... Med andra ord, hur detta går vet ingen än. Men jag tror att det kommer sluta som en intressant berättelse för framtida generationer. Den som lever får se.

Alarm will sound!

"SATAN! WE BANISH YOU FROM THIS TOWN!"
"Oooioooo-SaaaAATAN! Ooooohh"
"I am the mayor - BEGONE SATAN - of a small town... in Florida!"
"We banish you! We are a small town, only 2.4% latino, and most of us are protestant. WE BANISH YOU! We have a small... bakery."

Dessa rader sjöngs, med stor övertygelse, av Alarm Will Sound - ett fantastiskt band som Audrea i all sin klokhet köpt (snorbilliga studentpris-)biljetter åt oss att gå och se i Carnegie Hall idag! Jag hade aldrig ens varit i Carnegie Hall, så det var roligt bara det - men det viktiga var ju denna fantastiska orkester (ja, det är en orkester - tekniskt sett i alla fall. I själen är de ett band) som jag bara hört knapphändigt innan. Texten som citerades här ovan kom från verket "Paper Trails", av Stefan Freund - ett nyskrivet tjugo minuter långt stycke om - true story - en borgmästare i Inglis, en liten stad i Florida, som i November 2001 klubbade igenom ett dekret som bannlyste Satan från stadens gränser.

"Satan, ruler of darkness, giver of evil, destroyer of what is good and just, is not now, nor ever again will be, a part of this town of Inglis," Mayor Carolyn Risher says in a proclamation, which was issued on official town stationery. (från CNN, januari 2002)

Gruppen består av nitton musiker som spelar en relativt klassisk instrumentuppsättning med stråkar, bleckblås, slagverk, flygel etc (ja, klassisk förutom deras "hyper marimba", som är en marimba körd genom ett delay och en tubförstärkare).


Förutom ovanstående verk spelade de även utsökta stycken av bland andra John Adams (som jag för övrigt såg i publiken!) MEN, viktigast av allt, de spelade en mängd stycken av Aphex Twin och Autechre!


Den surrealistiska upplevelse som det är att lyssna till Aphex Twin-låtar framförda alldeles perfekt av en klassisk orkester, i Carnegie Hall, låter sig inte fångas i text. Eller om det gör det så kräver det åtminstone en mer begåvad skribent än vad denna blogg har att uppbjuda. Hur som helst, för att ni ska få ett hum om hur det låter postar jag här två musiksnuttar: Dels Aphex Twins originalversion av "4", och dels Alarm Will Sounds version av den.

http://www.last.fm/music/Aphex+Twin/_/4

http://www.alarmwillsound.com/streams/Four.m3u

Då får man också betänka att detta är ett av Aphex Twins mest lättillgängliga verk. Orkestern kastade sig även ut i några av hans mer vansinniga äventyrslåtar, såna som låter som en vaggvisa körd baklänges genom ett hostfilter från ett Rumänskt krigslaboratorium för ljudforskning. Det liknade inget jag någonsin hört - det var alldeles fantastiskt; den bästa konsert jag varit på på flera år. Allt som allt, en mycket bra söndag i en mycket bra stad.

back again

Woo-ha! Efter en intensiv och oändligt rolig vecka är jag nu tillbaka i New York, där vintern aldrig släpper sitt isande grepp om oss stackare. PS: Phil, du är ett as! Annat var det i Austin - sommarvarmt både på dagar och nätter, stadens stora gator avstängda för biltrafik (!) under festivalen, så att alla vi besökare skulle kunna knata runt utan att bli störda av motorister. Det låter kanske inte så maffigt, men betänk att Austin är ungefär lika stort som Stockholm, och sen tänker ni att polisen stänger av Sveavägen och Kungsgatan för att man ska få flanera på dem. Mycket bra! Kortfattat kan veckan sammanfattas som en succé - jag har träffat grymt mycket trevliga och intressanta människor, lärt mig tokigt mycket, och vi har äntligen knutit en "sales agent" till filmen - alltså en LA-advokat som ska sälja den åt oss. Eeeeeexcellent...

Jag har suttit i biografer där man beställer mat och öl under visningens gång (det är ett avlångt bord framför varje stolsrad), druckit många lunchmargaritas, fått massa gratiskrimskrams, dansat en hel del, hängt med superhjältar och ballongdjur, gått på seminarier, hob-nobbat etc etc... Nu har jag fått blodad tand och vill gå på fler festivaler och bli pampered with... Åh, på tal om det: August the First har kommit in på lite fler festivaler nu, bland annat Philadelphia (fast det kanske jag redan sagt?), Minneapolis och Mendocino. Härnäst väntar Dallas, och sedan Atlanta. Synd att jag ine är rik nog att åka till dem alla... Oh well, en vacker dag...

Nu känns det som det är dags för lite chicken lo-mein från Ollies. Klart slut!

SXSW II

Sade jag att det star ett palmtrad utanfor vart hotellfonster? OK. Idag hamtade vi ut vara festivalbrickor. "Gabriel Sedgwick, Sugar Travelers, New York" star det pa min. Ahh. Vi fick flanera forbi en ko pa flera hundra pers fram till en liten lyxko under en skylt som det stod "filmmakers" pa - Gabriel vs. resten av folket, det ar sa jag vill ha det! Hm... lyxko... vad ar lattast, att jag skriver a a och o, eller aa, ae och oe? Kolla haer som ett exempel paa hur det skulle se ut om jag anvaende det senare systemet instaellet foer att bara skippa prickarna. Vilket aer laettast? Vilket ar lattast? Att lasa alltsa. Sag vad ni tycker sa anpassar jag mig.

For ovrigt har jag traffat Jim, Adam och Linda, fran Belladonna, som alla halsar sa varmt till Andrea och Josie (eller som Linda sade det: "Josefine... no, not Josefine: 'Yoo-se-feen'! We LIKE Yoosefeen!". Vi ska festa ikvall, det ska bli kul, de ar grymt trevliga! Annars ar det GRYMT varmt, ungefar 25 grader, man gar runt sommarkladd och glassar. The Lone Star State - oh yeah! Nu en snabb siesta, sedan pa premiarvisningen av "American Zombie", sedan ut. Jag tog med min kamera, men glomde - dum som jag ar - att ta med en USB-kabel, sa jag kan inte ladda over bilderna, hehe. Jag postar dem nar jag kommer tillbaka. Klart slut!

SXSW I

I vanthallen pa flygplatsen satt en biffig man i sextioarsaldern, gruffandes nat for sig sjalv. I munnen hade han en tjock, otand cigarr. Den cigarren lamnade aldrig hans mun - den forblev balanserande pa hans underlapp, latt nedtuggad timme for timme allt eftersom planet skred framat over Amerikas vidder. Val framme i Austin, fem timmar senare, klev vi av planet, han kom ut och fick antligen tanda sin cigarr. Valkommen till Texas!

Jag har just anlant till hotellet, har packat upp och ska lagga mig snart. Det ar varmt - riktigt varmt, som en svensk sommarnatt. Man gar i t-shirt fast det ar midnatt, och det finns runda kaktusar langs vagarna. Pa vag till hotellet, i en san dar shuttle bus som rymmer kanske atta personer och aker fran hotell till hotell fran flygplatsen, hande nagot som pa ett mycket effektivt satt demonstrerade att jag inte ar i New York langre. Vi hade stannat vid ett rodljus pa motorvagen, och en minivan korde upp i filen bredvid oss. Ut lutade sig en college guy - en san dar riktigt college guy som man ser i collegekomedier och som jag alltid antagit bor i Ohio, eller Oklahoma, eller var som helst - men definitivt inte i New York. New Jersey, ja. New York, nej. Sa han vevade ner rutan, lutade sig ut och stirrade pa oss.

Collegesnubben: "Heeeey! Wanna see my TITS?"

Alla i var minibuss, som uppenbarligen var fran New York, vande forvanat pa vara huvuden.

Passagerare 1 (lugnt): "What did he say?"

Passagerare 2 (fundersamt): "I think he asked if we want to see his tits?"

Collegesnubben: "Woooooh! Check out my tits! Check out my tits!"

Snubben lyfter sin t-shirt och pressar sin brostvarta mot den varma texasluften.

Passagerare 1: "Interesting."

Ljuset andras till gront. Snubbens minivan drar ivag med ett tjut.


For ovrigt sag jag mitt livs forsta stjarnfall genom flygplanets fonster nar vi just borjade ga ner for landing. Det kandes bra.

och så bär det iväg

Nu drar jag till Texas om några timmar - ska försöka blogga lite därifrån om jag får tid, men da blir det nog sana har inlagg som helt saknar a a och o, eftersom jag inte tar med min computer down there. Anyway, visitkorten är upptryckta och de tyska kulturpersonlighetsglasögonen vilar på näsroten - jag är redo. Håll tummarna för att jag får en kul resa; hörs sen, mina vänner!

dubbel-aaaaaw!

Mina damer och herrar: som motvikt till rått-asen från igår ger jag er deras naturliga dödsfiende - spelandes piano!



Åh, jag är en sån TANT!

Jag hjärta NY! Om "jag" är "råtta", alltså.

En kortis bara: igår natt skedde ett uppror på Taco Bell-en i Greenwich Village, vid 4e gatan och 6e avenyn. Det var inte personalen som revolterade, ej heller kunderna. Nej, det var ett stort gäng med råttor som slutligen bestämde sig för att de hade tröttnat på att smyga bakom skåp och väggar - och helt sonika alldeles plötsligt tog över restaurangen! Eftersom jätteråttorna kilade runt som de ville inne i restaurangen när de anställda kom för att öppna på morgonen, fanns väl inget val förutom att stänga... och vänta på cirkusen som följde! Nu står folk och trängs där nere för att kika in och kolla på råttorna, som har världens rått-party och kör så det ryker! Se dessa videoklipp!






Men det allra roligaste är ju hur folk reagerar - se detta klipp och lyssna på tanterna som bara "Oooh lord, look at'em scurry!" och jamaicanen som hejar på dem!

storebror ser dig... från sitt luftskepp

Ni har säkert inte hört om det, men det har varit mycket ståhej i New York de senaste månaderna över ett domstolsfall gällande New York-polisens videoinspelnings(o)vanor. Kort sammanfattat är det så här: det började läcka ut mer och mer att polisen här videofilmar, tja, en hel del. Små dolda "lip stick cameras" som poliser hade fästa vid sina uniformer spelade in mycket material under demonstrationer och liknande. Och det var där det började gå haywire - många civilrättsgrupper menade att det var olagligt att spela in bildmaterial när inga brottsmisstankar förelåg - och förra veckan fick de rätt av domare Charles S. Haight Jr., som just menade att polisen har rätt att videofilma aktiviteter som misstänks vara brottsliga, men att de aldrig får dokumentera politiska sammankomster eller yttringar (läs: antikrigsdemonstrationer) enkom för ansiktsdokumentationens skull.

Så i kölvattnet av detta har nu en videosnutt släppts, som visar hur NYPD filmade demonstranter under den augustivecka 2004 när republikanerna hade sitt konvent i NY. Jag minns det väl - jag och Carmen hade just flyttat hit, och det var mycket ståhej - inklusive en gigantisk demonstration med flera hundra tusen deltagare (kanske minns ni - jag tror det rapporterades flitigt om det i Sverige också). Så anyway, de augustidagarna var det mycket... livat i staden hela tiden; varje dag hade en ny demonstration eller stödkonsert eller nåt. Och då filmade polisen som vore de Stanley Kubrick som tvingade till sig 127 tagningar av Shelley Duvall när hon skriker! Kameror överallt, tusentals timmars material... självklart blir folk apeshit över sånt här, då amerikaner inte gillar att vara övervakade (eller så kanske de gör det, eftersom de väljer presidenter som ratificierar övervakningsplaner av orwellianska mått).

Anyway, så nu till poängen med denna post: videosnutten! Den är filmad från en zeppelinare (!) och visar hur polisen filmar några folk i central park som lägger sig ned och stavar "NO" med sina kroppar, sedan glider den över till att filma några tjejer som ligger och solar och uppenbarligen inte har något alls med det hela att göra. Det hela ser faktiskt rofyllt ut... tja, förutom det där krigs-siktet i kameran, som får det att se ut precis som de där snuttarna man sett av irakiska byggnader precis innan de sprängs i luften av en missil. Men det guppande luftskepet får uppenbarligen många att bli glada, då man ser hur de tittar upp mot det och ler. Ja, man ser hur de ler. Och sedan händer det: kameran zoomar ut tills man är uppe över halva jämra Manhattan! Det är en så bisarr zoom så det är helt stört! Enemy of the State! Det hela görs möjligt av NYPDs nya BlimpCam (R), som utvecklats av Fuji. Jag har aldrig sett nåt liknande. Sen glider luftskeppet iväg ner till Union Square och filmar några fler demonstranter där. Det är verkligen värt att se hela snutten, om inte annat så bara för att inse hur mycket storebror faktiskt kan se. Gulp!

Videosnutten finns här.

Dear producer Gabriel Sedgwick/get well soon

Ahhh... nyss inkommen efter en snöstormspromenad (det är visst katastroftillstånd i resten av delstaten eller nåt, men här i stan märker man bara att det är halt och kladdigt och ondskefullt) möttes jag i min brevlåda av dels en massa headshots från skådisar (jag producerar en kortfilm åt min kompis Chris just nu - brevlådan svämmar över av massa underliga bilder) men viktigare: Beatsurgeons nya cd! Först och främst: omslagsdesignen är nog den bästa någonsin - som ett lyxigt avlångt kuvert i hårdpapp som både kan postas och säljas som vanligt.




Grymt snyggt. Just nu ligger jag på spår 4, men kan redan ganska lugnt säga att alla borde ha den. Alla säger jag! Jag ska se till så varenda nisse i Harlem lyssnar på den här innan månaden är slut...

På tal om headshots, det finns alltid en specifik del av dem som är ganska roligt! För er som inte vet vad jag talar om just nu: ett headshot är en skådespelares standardformaterade resume. Det är ett dubbelsidigt A4 - på ena sidan ett stort foto och på baksidan skådisens CV. Här är två exempel från nätet:






Anyway, poängen är att längst ner på CV:t så listar alltid skådisar "special skills". Det är precis vad det låter som, man listar talanger som kan vara bra för vissa sorters roller, som "talar flytande franska", eller "van ridare", eller "professionell skytt", eller "kung fu-specialist". Bra så. Men vissa skådisar listar special skills som är så mysko! Några exempel på special skills som jag fått in hittills:

• bike riding
• wears glasses
• girl scout
• yoga
• cartoon drawings
• have passport
• funny
• black tie (va?)
• disco dancing
• National Anthem singer
• backgammon
• golf club maker
• Swedish
  
• extensive travel in Europe
• comfortable with senior citizens (detta är min favorit!)
• wallpaper removal
• DVD/VHS horror film collection
• fondness for video games: Sega/Nintendo/Sony
• tank driver (whoa!!!)
• bar owner (bästa skillen någonsin!)
• camel riding
• smoking cigars
• sarcasm
• movement

Jag vet inte om "wears glasses" eller "movement" verkligen kan räknas som en special skill, men att kunna köra stridsvagn eller rida kamel måste ju respekteras! Jag älskar skådespelare; de väljer ett så hårt och otacksamt jobb och sliter och sliter för knappt några pengar alls, för de tror verkligen på vad de gör, och när de gör det de gör bra, då är det nästan det finaste man kan bevittna. Men för att balansera denna kärlek bara litegrann och ge er ett hum om hur det ofta funkar med dessa special skills i verkligheten: jag ringde upp killen med "Swedish" som special skill, för jag tyckte det var roligt att en svensk sökte.

"Hej hej", sade jag i telefonen.

"Uh... hi", svarade han.

"Kan vi prata svenska?", frågade jag.

"Huh?", sade han.

"Oh, I'm sorry", sade jag, "I thought you spoke Swedish. It's listed as one of your skills."

"Oh yeah", sade han, "well... it's more like... I can do a Swedish accent! Like this [här börjar han tala som svenska kocken]: 'vi tejk thi mitball and put it in thi sauce! Bork bork bork!"

"Yeah...", sade jag.

mer August

Jag vill bara snabbt dela med mig av en kort August the First-uppdatering: vi har också kommit in på Atlanta Film Festival, och mer viktigt, på AFI Dallas, alltså det amerikanska filminstitutets nya flaggskeppsfestival! De kontaktade oss igår och bjöd in filmen till tävlan; första pris är 200 000 kronor, plus äran, serpentinregn och massa... öh... snask. Nice! Det är ju lite lustigt att vi tycks så framgångsrika i Texas - Lanre kommer besöka delstaten två gånger under loppet av tre veckor, hehe. Varför AFI förlagt sin festival dit vet jag inte - det är dess första år så den har inget "rykte" än, den är shining new kachinng, men AFI har ju ett solitt rykte så det blir nog bra. Nu ska jag gå och öva på mina cigarrökningsmoves. Hej!

Texas here I come!

Läsare med synnerligen välfungerande synapser kanske drar sig till minnes hur jag förra året i en bloggpost nämnde att vi väntade på svar från South by Southwest gällande huruvida August the First hade kommit in. Well, som flera av er redan vet så kom vi in - wee - och jag ska alltså åka till Austin, Texas i början av mars! Yeeeee-haw! SXSW är en av USAs bästa festivaler för independentfilm, och det ska minst sagt bli en fantastisk upplevelse att glida runt där som producent med cigarr i munnen och bara "why my dear, there's always room for floozies in my films", som Bender säger i sin jacuzzi. Mulberry Street ska visas där också, så jag hoppas kunna svänga några bägare med de astrevliga Adam (producent) och Vonia (skådespelerska), som jag mötte när Andrea var här och bodde hos dem i höstas - och om de inte kommer, kanske träffa de enligt utsago mycket sympatiska Jim (regissör) och Linda (producent) - både Andrea och Josie har träffat dem och talar synnerligen varmt om dem. Mmm... hobnobbing...

Jaja - kul ska det bli i alla fall! Det är en riktigt bra festival och jag är mäkta stolt... nöjd... bra.